Titeln...

Känns definitivt att sömma fast titelbokstäverna, men roligt. Äntligen! som någon brukar utropa när Nobelpristagaren i litteratur tillkännages. Titeln är ju ett tillkännagivande, det här handlar det om.

Uppskattar dialogen med redaktören och formgivaren. Och Regine förstås, Käldas och Knapers moder. Fortsätter att se över bilderna, ändra och rätta till innan den slutliga fotograferingen.

Ett halvt år sen sist.

Jag gläntar på mappen där bilderna legat nerpackade. Äntligen! ropar Kälda och tittar ut genom  dörren. Nu är det dags.

Det som varit då i några års tid är plötsligt nu. Berättelsen, verkligheten som Kälda och Knaper rört sig i börjar ta en annan form, framkallar sig till ett tydligare nu. En bok, ett objekt, någonting att ta i. Tror att tiden rör sig med tunna hinnor som låter det bakomvarande vara mer närvarande än vi anar. Hoppas att Kälda och Knapers värld kan förmedla något av genomskinligheten mellan nuet och det förhistoriska dået...

Tittar genom bilderna en extra omgång, förrådsställningen och lilla lavvon behöver mer mark och grästuvor. Känns fint att få hälsa på en stund till med nål och tråd innan fotografen slutligen skall försöka återge. 

/ES S/

Baksidestext

Det kommer en fråga från redaktören. Vem ska skriva baksidestexten? Har vi tänkt på den. I min hjärna materialiserar sig artefakten bok. Jag cyklar hemåt med en känsla som inte kan beskrivas.
Och nu ska jag svara Lisa Holmer. Det blir en boll från henne. Gillar verkligen att ha en redaktör!