Detaljens lov

Bakom varje moment i det här bokskapandet är det ett kittlande detaljerat arbete som pågår. Alla dessa steg och eftertänksamma pauser från den där allra första stunden när jag samlat ihop mina minnen från lågstadiet, till övernattningen i tälthuset i Vuollerim 6000 för bara 10 år sedan - som nog blev det faktiska startskottet för att tanken skulle börja gro. Sedan kom kursen i Nordlig arkeologi vid Umeå universitet som kanske, vad vet man om hur sådant går till, ledde fram till bilden av platsen som fick mig att lägga fingrarna på tangenterna och skriva berättelsen.

Och så nu - precis just nu - viktiga funderingar om färgen och skärningen på gestalternas kläder.

Överraskningen kommer naturligtvis från höger

En envis förkylning ger mig god tid att grunna på faran och överraskningen; inte minst snabbheten och riktningen den färdas med. Det blir höger.

Kälda behöver mer kläder. Jag går igenom tidningskorgarna och försöker minnas vilka tidskrifter som var bästa klädunderlagen. Ett ex. av Natur år 2000 är en krympande favorit. Vill förstås att alla skinnyanser skall följas åt genom hela berättelsen, likaså får inte karaktärernas kläder ändra snitt och skärning helt plötsligt. Funderar på Kalle Anka och alla de andra figurerna som alltid såg likadana ut när jag tittade på dem som barn. Men vad jag vet varken klippte eller broderade Walt och hans gäng fast sina ankor och möss på pappersarken.

I dag har det varit skinntillverkardag med hjälp av pastellkritor och div. tidningar.

/Eva Stina/

Att det skal vara så svårt att bestämma sig. Kommer överraskningen bakifrån, snett uppifrån höger eller från sidan? Skissar och suddar. De grå suddflisorna flyger från bordert som snöflingorna utanför. Har dessutom fantiserat till mig en egen kvinnlig karaktär som inte alls finns med i manuset. Stackars Regine; känner ibland att jag drar iväg på egna stigar...

Nu är personen klargjord och framkallad i alla fall. Det är Hän som redan har blivit avbildad på en annan bild. Hän får bestämma själv från vilket håll och hur det skall gå till. Vi får se...

/Eva Stina/

På väg mot en helhet

En dag skrev jag alltså ett bilderboksmanus. Det var självklart att det var ett sådant som skulle bli till.
Ur det som smälts av berättelser, filmer, förflugna ord, studier hade en bild, som ett foto nästan, formulerats. Därifrån skrev jag. Med så får ord som möjligt.

Nu gör Eva Stina nya bilder. Det är hisnande.
De senaste veckorna har de kommit tätt.
Vi lägger våra språk över varandra.

Ett nytt år; många har redan passerat om man tänker
på berättelsen Regine skrivit och som jag gör bilder till.
Igår broderade jag klar den röda älgen som Kälda tjuvmålar.
Genom fönstren spejar jag efter de riktiga som skrider genom snölandskapet. I bland brölar älgkon under berget, kanske pratar hon med kalven sin. Pärlugglan har jagat möss i backen under sovrumsfönstret i natt igen. När den tjattrar vet man att den är på jaktstigen. Hoppas den hittar partner och bygger bo i den stora knipholken i år.

Jag vandrar runt i ateljén och förbereder mig för nästa bild, alltid med samma ruelse...

/Eva Stina/