Skuggorna ruva... och atljéväggen lyser kal och vit. Käldabilderna är nedpackade i svarta mappen i väntan på att bli fotograferade för att fästa fast sig i boken.

Boken den boken, hägrande tanke i snöfallet.
/ES S/

Decemberväntan

Det hände så mycket ett tag att det känns som om boken redan fanns. Men sen uppstod väntan: på att nån ska ringa, nån annan ska ställa en fråga, nån tredje ska tala om tid. Tur att det är december och att julen behöver just den tiden.

Läste för övrigt i dag och i ett lokalt blad att skogsbruket kört sönder en odaterad, men troligen, boplats från stenåldern här i Norrbotten. Inte särskilt god förvaltning av kulturarv kan det tyckas och kanske hade det varit svårare att köra sönder ett tempel, såna som folket i regionen inte brytt sig om att bygga genom årtusendena.

Men vad vet man om det ... I vår tid är inte mycket som inte är värt nåt, värt nåt.

Tänka och säga...

Problem att hitta bra markytor, river bland alla tidningar, suckar och klagar. I dag är alla delar utlagda på bordet, skall överföra delarna till det riktiga pappersunderlaget och börja sy fast. Tycker att det ser bra ut, på framsidan vinkar Kälda in oss i boken. På baksidan stretar Kanper och hunden med Knapers kläder, en rörelse med riktning som också bjuder in att öppna boken igen. Roligt att kunna tänka och säga: boken!

Fram- och baksida

Det vi länge kallat "bokprojektet" håller på att bli en bok med allt vad det innebär, fram- och baksida till exempel. Grunnar som mest över detta just nu. Vill att Kälda skall bjuda in till läsning, bläddring, äventyr. Har skissat eftertänkta Kälda, lugnt stående hukande Kälda, Kälda lekfullt stödd mot en tallstam, men hittills tror jag mest på inbjudande Kälda som säger: "Följ med! Vi bläddrar, bara nu Knaper får på sig kläderna..."

Knaper och hundvalpen håller till på baksidan. Knaper stretar med sina kläder som hundvalpen inte villsläppa taget.

Kanske det kan bli nåt?
/ES S/

Det händer grejer

Ett underbart telefonsamtal igår och bokprojektet om Kälda får allt fastare form. Bara samtal om när och tid för aktiviteter kring en bok, gör att höstluften blir allt klarare.

Det är följdriktigt att detta sker nu.
September är Käldavärldens tid.
Några timmar för 5 972 år sedan ...

Wow vad pirrigt!

Ja, mer törs man knappast tänka. Möte med en partner som vi vill ha med i bokskapandet på måndag - och en annan, från vilken det i våra öron varit dånande tyst en tid, är med oss igen och undrar, planerar och peppar.

Kälda, vi tar dig i handen och följer med dit du går.
Kälda Ritare det är du!

Väntan

Har kommit till en besvärande fas.
Researchen avklarad. Bilderna skapade. Texten bearbetad.
Vad säger våra preliminära utgivningskontakter? Nu, genast, igår.

Nej, tålamod är det som gäller. Ett möte inplanerat. Väntar.

Tur att det var vänster!

Hann fota biderna och skicka till förlaget innan vänster arm hamnade i gipsförpackning. Nu väntar vi på positivt svar...

Hur tursamt är 13...

13 bilder på ateljéväggen, hur tursamt är det? Har sparat utebilder i det längsta, i går blev den sista klar. Känner mig nöjd.

Nu återstår fram- och baksida. Hur "förpackas" berättelsen på bästa sätt? Boken känns som ett hemlighetsfullt paket. Framsidan kan glänta lätt på innehållet, visa och locka. Nu grunnar jag på vilket sätt den här berättelsen skall slås in...

Våra nyinköpta höns lägger sig i, tuppen Tutu gal, Pippi håller med och Makwelane skrockar i bakgrunden. Alla hönor fick sina sagonamn när barnbarnet Leo fick råda, sagofavoriterna till ära.

Snart är det dags på allvar för texten att lägga sig som vägvisare över ytorna. Spännande...

Som en sång

I går photoshop igen. Försöker att lägga in texten i bilden som jag skrivit den - och som jag läser den högt. Som en sång nästan tänker jag.

Det är svårt. Men jag blev ändå rätt nöjd med bilden. Det är den som föregår den där mittenbilden här nedanför. Det ska bli spännande att höra vad Eva Stina säger. Skickar det jag gjort hitintills:

Nej, nu kryper det i benen.

Jag vill ut!

Som en dans...

Avlånga utebilden som jag gruvat mig mest för går som en dans. Inte alls så många blodsutgjutelser och bortsprättningar. Förrådsställningen har jag bara gjort om en gång, det mesta hittar sig själv. Nu återstår tallar och grönska, mark och stenar.

Ute i den späda grönskan slåss flugsnapparna om holkarna. Hus- och ladusvalorna har också hittat hit i år igen. Välkommen vill jag ropa i kör med lommarna på älven.

Ser fram emot att se texten som Regine jobbar med löpa över bildytorna. Målsnöret kommer onekligen närmare och närmare...

Fotoshoppar orden

7 april vände vi på alla stenar och uppehöll oss en hel del kring mittenbilden - ett stort andetag av kall och klar luft. Och när man nyst färdigt av solen ska många detaljer av utomhuslivet i Käldas värld uppenbaras. Det som arkeologerna nu bara finner resterna av, detaljer i sten som bevarats men som också varit gjort av trä och skinn, kanske växtfibrer. Infärgat, utsmyckat.

Under en av stenarna låg också texten. Vi strök och behöll. "Sommarminne" fick vara kvar. Nu i kväll har jag börjat lägga in texten i bilderna. Som ett test och absolut fri från ambitionen att vara formgivare. Fungerar idén?

Fyra bilder senare är jag alldeles slut. Utan att vara nöjd med resultatet. Voj, voj ...

Städar...

Jag städar. Under drivor av gamla tidskrifter och pappersspill uppenbarar sig arbetsbordet mer och mer. Hittills färdiga bilder får sin turordning på väggen. Ser också fram emot torsdag. /ES S/

Ser fram emot torsdag

Då ska vi träffas i Eva Stinas fina, vita ateljé där Käldavärlden är.

Uppslagen, mitten av berättelsen. Hur gestaltas den? Var lägger vi orden. Och runt om, på väggarna Kälda och Knaper - deras vattendrag och tallar, deras syskonliv.

Vänsterfoten.

Har repat, klippt och sytt om Käldas misslyckade vänstrerfot i dag. Blev bättre. Känner mig som värsta hobbyortopeden som försöker hjälpa mina karaktärer till bättre rörelseförmåga.

/ES S/

Elände...

Borde ha insett långt innan. Käldas vänsterfot blir inte bra. Men gör som jag alltid gör när jag känner på mig att någonting skevar. Ber maken komma och se.

"Kom och titta och säg vad du tycker!" Och visst, han ser också på en gång. "Vinkeln på vänsterfoten är fel. Det ser inte ut som att hon går framåt."

Måste repa upp och göra om. Vill inte att bilden skall se sprättig och omgjord ut, alla stygnhål syns ju så tydligt på papperet... Varför lär jag mig aldrig?

/ES S/

Knaper knåpigt...

Knåpigt med Knaper. Har svårt att hitta rätt storlek, klipper och gör om. Grälar på mig själv som inte lyckas finklippa till det. Snart ser arbetsbordet ut som en fotbollsmatch i ett söndertacklat knattelag .

Skärpning Sandling!

13

Har börjat med bild 13, bilden som avslutar berättelsen. 13 låter alltid lite lurigt, inte för att jag är vidskepligt, men.

Vill att bilden erbjuder ett perspektiv, en fortsättning till läsaren när Kälda hand i hand med "den främmande"tittat över axeln och sagt: "Hej då!". Knaper kommer knaprande slarvigt påklädd med hunden efter badet i sjön, nyfiken på vad Kälda haft för sig. Älgkon som hela tiden lurat i bakgrunden kikar fram mellan tallarna som en bekräftelse på Käldas vetskap. Det är bra om jag som läsare får fortsätta och fundera...

I den här bilden blir det småklipp och småsy, kanske jag gör Knaper aningen större... Än så länge ligger allting löst på papperet, går att flytta, ändra och tillägga.

I dag skall jag studera tallar, deras stammar och grenverk. Vi tänker fälla några att använda som extra stockar i ladan som skall timras upp nere vid älven i sommar. En vacker liten lada med lång historia, inte lika lång som vännerna Kälda och Knapers, men ändå. En gråtimrad vän värd att akta den också.
/Eva Stina/

Research

En av våra researchresor gick till Arjeplog och Silvermuseet. Där kom samtalet in på den grönsten format till ett redskap som arkeologerna hittat i Norrbotten. Det kallas nordbottniskt redskap. Vad det använts till är oklart. Lika oklart är om vi, med enbart nutidens kunskaper, någonsin kan komma nära. Men det liknar ett spett.

Därför - kan det ha använts för att gräva med? Nej - knappast. Sten är skört, trä håller inte heller särskilt länge, men gräva behövdes för de stora system av djupa gropar att jaga älgen neduti. Horn är hårdare, kanske gjorde skovlar av horn?

Att morbror med de blå ögonen arbetar med ett älghorn - klart att berättelsen formats så, och även texten har ändrats. Till vad annat är research för?

Måste bekänna...

Måste bekänna, lika bra att visa som det är. Jag är en värdelös läsare. Jag glömmer, hoppar över avsnitt och fantiserar ihop saker själv ganska hejvilt. Till råga på allt ändrar och lägger jag till det på egen hand. I Regines text står: "Morbror med de blå ögonen hugger på skoveln".

Titt! Utan vidare har jag hittat på att denna morbror bearbetar ett älghorn. "Texten och dess plats är i bilden," skriver Regine...

Nu skäms jag. Vet inte om jag skall ändra, sticker mig i fingertopparna och fläckar ner papperet med små röda droppar. Får lugna ner mig tills det slutar blöda. På andra sidan älven tuggar en stor älg i sig tallskott i djupsnön. - 34 grader, pappersvitt.

/Eva Stina S/

Texten - och dess plats är i bilden

Sent om kvällningen tittar jag på bild 8. Eva Stina har gjort några fantastiska tallar och ett hisnande perspektiv. Däremellan ska texten hitta sin plats, liksom melera och flyta in.

Uppe till höger:
"Tallarna sjunger idag.
Ssschunger. Ssschunger. Ssschunger.
Var brukar Knaper gå?"

(Knaper är Käldas lilla syskon.
En syster eller en bror. Det är inte så viktigt.)

I mitten:
"Småmössen kilar.
Morbror med dom blå ögonen lagar skoveln.
Donk, donk, donk.
Höga tittar på himlen ..."

(Det är full rulle på gården. Ingen ser när hon smyger sig bort dit där den allra finaste färgen finns.)


"Knaper?
Nej, ingen
Jo, någon.
Kanske viktigt."

Den strofen kanske vi ändå stryker.

Tänker texten i scener...

När jag skissat färdigt och upplever att det frusna ögonblicket stämmer, kollar jag ännu en gång att karaktärerna är på rätt plats i bildrutan. Klipper ut och flyttar runt personerna.

Klipper sedan ut kläderna, ansiktena och frisyrerna. Kläderna skall ju helst hålla sitt utseende, färger och nyanser. Blir olycklig när någon favorittidning börjar ta slut. Käldas hår kommer från en bunt sparade gamla blyertsteckningar med kraftig svärta med härlig sväng . Håller tummarna att de räcker.

Blicken och ansiktsuttrycken är viktiga. Broderar ögonen och munnen direkt på trikån innan jag syr fast på pappersbakgrunden. Stackars Kälda, fick sprätta och brodera om tre gånger.

Vill att Hän som överraskar Kälda skall peka. Mellan deras händer uppstår ett spänningsfält.
Har jobbat om Häns hand flera gånger, lämnar den och tänker att den går att åtgärda i Photoshop om det skulle behövas...

Nu hänger bilden på ateljéväggen. Börjar fundera på nästa, gruvar mig, vandrar runt och hittar på allt möjligt annat, bloggar till exempel...

/Eva Stina S/

Detaljens lov

Bakom varje moment i det här bokskapandet är det ett kittlande detaljerat arbete som pågår. Alla dessa steg och eftertänksamma pauser från den där allra första stunden när jag samlat ihop mina minnen från lågstadiet, till övernattningen i tälthuset i Vuollerim 6000 för bara 10 år sedan - som nog blev det faktiska startskottet för att tanken skulle börja gro. Sedan kom kursen i Nordlig arkeologi vid Umeå universitet som kanske, vad vet man om hur sådant går till, ledde fram till bilden av platsen som fick mig att lägga fingrarna på tangenterna och skriva berättelsen.

Och så nu - precis just nu - viktiga funderingar om färgen och skärningen på gestalternas kläder.

Överraskningen kommer naturligtvis från höger

En envis förkylning ger mig god tid att grunna på faran och överraskningen; inte minst snabbheten och riktningen den färdas med. Det blir höger.

Kälda behöver mer kläder. Jag går igenom tidningskorgarna och försöker minnas vilka tidskrifter som var bästa klädunderlagen. Ett ex. av Natur år 2000 är en krympande favorit. Vill förstås att alla skinnyanser skall följas åt genom hela berättelsen, likaså får inte karaktärernas kläder ändra snitt och skärning helt plötsligt. Funderar på Kalle Anka och alla de andra figurerna som alltid såg likadana ut när jag tittade på dem som barn. Men vad jag vet varken klippte eller broderade Walt och hans gäng fast sina ankor och möss på pappersarken.

I dag har det varit skinntillverkardag med hjälp av pastellkritor och div. tidningar.

/Eva Stina/

Att det skal vara så svårt att bestämma sig. Kommer överraskningen bakifrån, snett uppifrån höger eller från sidan? Skissar och suddar. De grå suddflisorna flyger från bordert som snöflingorna utanför. Har dessutom fantiserat till mig en egen kvinnlig karaktär som inte alls finns med i manuset. Stackars Regine; känner ibland att jag drar iväg på egna stigar...

Nu är personen klargjord och framkallad i alla fall. Det är Hän som redan har blivit avbildad på en annan bild. Hän får bestämma själv från vilket håll och hur det skall gå till. Vi får se...

/Eva Stina/

På väg mot en helhet

En dag skrev jag alltså ett bilderboksmanus. Det var självklart att det var ett sådant som skulle bli till.
Ur det som smälts av berättelser, filmer, förflugna ord, studier hade en bild, som ett foto nästan, formulerats. Därifrån skrev jag. Med så får ord som möjligt.

Nu gör Eva Stina nya bilder. Det är hisnande.
De senaste veckorna har de kommit tätt.
Vi lägger våra språk över varandra.

Ett nytt år; många har redan passerat om man tänker
på berättelsen Regine skrivit och som jag gör bilder till.
Igår broderade jag klar den röda älgen som Kälda tjuvmålar.
Genom fönstren spejar jag efter de riktiga som skrider genom snölandskapet. I bland brölar älgkon under berget, kanske pratar hon med kalven sin. Pärlugglan har jagat möss i backen under sovrumsfönstret i natt igen. När den tjattrar vet man att den är på jaktstigen. Hoppas den hittar partner och bygger bo i den stora knipholken i år.

Jag vandrar runt i ateljén och förbereder mig för nästa bild, alltid med samma ruelse...

/Eva Stina/